viktoriajohnsen

På senare tid har jag känt mig som ett jävla UFO. Min hjärna nästan stannar upp i vissa situationer och ser så tydligt att jag inte är som andra, jag tänker inte som andra och gör inte som andra.

Jag kanske inte är utåtriktad och är den som pratar och flabbar rätt ut. Jag gör det ibland med folk jag känner och som jag känner mig bekväm med men absolut inte med vem som helst.
Jag kanske anses som tråkig när jag under ett samtal med flera inblandade sitter syst. det ingen verkar förstå är att jag lyssnar och iaktar och jag anser att det ibland är bättre att lyssna och tänka innan man öppnar käften.

Och det här med ärlighet.. Jag värderar ärlighet väldigt högt! Att du ska vara ärlig är A och O men det är skillnad på ärlig och ärlig. Du kan vara finkänsligt ärlig och okänsligt ärlig och en vettig människa kan se skillnaden. Jag tycker att människor som vräker ur sig saker "för dem vill vara ärliga" och sen skiter i om dem sårar folk sakna hjärna. Du ska vara ärlig men fan inte elak.

Varför är det bara jag som verkar tycka dessa saker? Är jag den enda som har förnuft att förstå hur man fungerar som medmänniska? Eller så kanske det bara är jag som tycker såhär. Alla andra kanske anser att man bör vara utåtriktad och ta för sig.. 

Jag kommer alltid att vara den jag är, jag tänker innan jag talar och jag behöver inte alltid dela mina tankar och åsikter bara för att jag har en. Vill du lära känna mig får du ge det tid och tycker du jag är ett ufo finns det gott om utåtriktade personer att lära känna istället.

Att gnälla mindre när man ber dem om EN tjänst när man själv ett flertal gånger gjort dem tjänster trots att man kanske inte alltid orkar eller har lust men man gör det ändå för man vet att de uppskattar det. Det är så lagom roligt att aldrig få något tillbaka. 

Trodde bara att det var så det fungera att vara medmänniska. Jag underlättar för dig nu, hjälper dig med här. Då borde den naturliga instinkten vara att vilja ge tillbaka. Tyvärr verkar det vara fler personer än vad som borde vara möjligt som bara tänker på sig själva och sitt. Som alltid tänker på allt ur sitt perspektiv och inte kan se helheten. Det är skrämmande för någon som mig, som alltid varit givmild och omtänksam och alltid ställer upp och kan tänka mig in i en annan människas situation för att lättare förstå han/henne. 
Men alla är vi ju olika och tänker olika och har blivit uppfostrade olika. Jag är glad att jag har dessa förmågor för jag vet att jag, trots mina bister (som jag är helt i det klara med att jag har), alltid kan vara där för mina nära och kära och ställa upp till 100%, de vet att jag finns där trots allt och jag tycker synd om dem som inte kan eller kommer få det förtroendet av sina för att de ständigt går omkring i sin egen lilla bubbla.

Jorden kretsar kring så mycket mer än era egon! Tänk på det!

Hur jävla svårt ska det vara att fatta ett beslut? Och hur svårt ska det vara att veta om det är rätt beslut?? Varför hade man inte vuxenliv och tankeverksamhet som ämne i skolan? Att lära sig nått som man verkligen har nytta av istället för roten ur ett jävla tal eller att blanda nån kemikalisk sörja du inte ens vet vad den heter. 

Jag vill ta körkort! Ska bli mitt nyårslöfte. Måste ta körkort innan oktober/november nästa år, då jag har planer som absolut ska genomföras.

Sen vill jag ha det där som jag inte kan få. Varför är det så?

Det finns minnen, även om dem blir suddigare och mer avlägsna med åren, som gör sig påminda. Oftast när man hör en bekant låt, känner en bekant lukt eller bara ser en plats som för läng sen hade en betydelse. Mina minnen, de flesta av mina minnen kommer från hösten och vintern. Trots att jag idag avskyr snön av praktiska skäl, älskade jag den när jag var barn. Kanske är det minnena från när vi var en "familj" som gör sig påminda lite extra såhär när kylan smyger sig på. Även om jag idag vet att det inte stod rätt till mellan dessa 4 väggarna anade jag inget då.

Dagarna före julafton har satt sitt djupaste minne. Mamma som spelar Jenny Öhlund på stereon medan hon plockar upp julsakerna ur kartongerna från källaren. Tomtar i alla storlekar och former gjorda av porslin, tyg eller lera. Affischer med julkärvar och domherrar, tomtar i djup snö. Doften av de dammiga tygtomtarna blandat med tända stearinljus.

Julgranen. Den som är av plast men inte mindre värdig för det. Den som alltid hängt med och som luktar lite konstigt men trevligt bekant. De fina blanka röda glaskulorna som mamma försiktigt hängde upp högst upp i granen efter att hon satt i alla ljusen. Sen fick Jonas och jag hänga kulorna av plast i alla dess färger. Smällkaramellerna vi gjort i skolan och glittret som hängts dit i lodräta rader. Sist fäste mamma stjärnan som kronan på verkat.

Kvällen innan julafton. Jonas har somnat men jag får vara vaken senare än vanligt. Mamma står i köket och nynnar på julmusik. I ugnen står julskinkan och på spisen kokar knäcken som fyller hela huset med sin doft. Jag sitter uppkrupen, iförd pyamasen, nära nära julgranen som står precis bredvid skinnsoffan. På tv går filmen Spöket på Canterville och jag har sänkt volymen för det är lite läskigt.

Hur kan en hjärna lagra dessa minnen så väl? Jag var inte mer än 6-7 år gammal den här julen men minns den som en av de bästa.

Ett annat minne, nått år tidgare och juldagsmorgon. Vi har firat julaftonen hos Ingrid och Bengt i Granhammar med "farmor och farfar" Ingegerd och KG. Jag fick ett barbiehus. Redan när vi kom hem sent på kvällen fick jag hjälp att montera ihop det. Och där.. tidigt på juldagsmorgonen bredvid den upplysta julgranen i vardagsrummet, står mitt barbiehus. Jag minns att jag bara satt och tittade på det och när jag blundar kan jag fortfarande se det i ljuset från julgranen.

Varje gång jag passear vårt gamla hus på Källgatan tänker jag på dessa minnen. Och på vintrarna när det mörknat ute och man ser snön som faller lätt från skenet av gatlamporna brukar jag titta upp. Under en sekund, endast en liten liten sekund känner jag mig fullständigt tillfreds, upprymd av lycka. Men endast för en liten sekund när minnena från förr blixtrar förbi.